0 av 0 för ""

2023-09-19

Reading time: 8min

Porträttbild, man med skägg

Stefan Hallgren

Miljökonsult och regulatorisk expert kemikalier och produktlagstiftning

End-of-waste – från avfall till resurs i den cirkulära ekonomin

Att återvinna avfall är inget nytt – men när upphör avfallsstatusen och när ses det före detta avfallet som en produkt, eller återvunnen råvara? Här reder vi ut gråzonerna inom cirkularitet och förklarar innebörden av ”end-of-waste”, vilka krav som ska uppfyllas och vilka riskerna är om lagstiftningen inte följs.

Den cirkulära omställningen är här! Europa och Sverige ska använda mindre jungfruligt material och alltmer av de varor och produkter vi använder ska innehålla mer återvunnet material. Vårt samhälle ska gå från linjär produktion och konsumtion till mer cirkulära sådana och avtrycket på miljön ska minska när att allt mindre råvaror extraheras från vår natur och ersätts av återvunna råvaror.

I Sverige har vi i och för sig återvunnit material som glas, aluminium, metallskrot och till viss del en del plast under flera decennier men den cirkulära omställningen tar inte slut med enbart dessa material.

Innovationstakten för att ta fram fler återvunna material och produkter ökar undan för undan och sprider sig till allt fler branscher.

  • Mineral- och kvävegödsel ska produceras ur gruvavfall och sidoströmmar från batteriproduktion, askdeponier och ur avloppsvatten.
  • Vägsalt och industrisalter utvinns idag ur askor från avfallsförbränning.
  • Jordförbättringskalk utvinns ur massaproduktionens mesa-rester.
  • Ickefossila fordonsbränslen tillverkas redan ur avfall från skogsbruk, av livsmedelsrester och ur massaindustrins sidoströmmar. Flera företag vill etablera sig med utökad produktion av dessa bränsletyper i Sverige.

Fördelarna med den cirkulära produktionen av råvaror till industrin sträcker sig förbi brytning/extraktion av jungfruliga råvaror. Energibelastningen och utsläppen vid produktionen är i många fall mycket mindre än vid bearbetning och förädling av naturligt förekommande råvaror. Transporterna kan även minskas och vi blir mindre importberoende när återvinningsproduktionen sker mer lokalt.

Utmaningar med cirkulär produktion

Allt kan se lovande ut vid en första anblick, men den cirkulära ekonomin är inte helt problemfri. Exempelvis finns riskerna att oönskade och giftiga ämnen cirkulerar med i återvinningen eller att nya oönskade ämnen introduceras till råvarorna i och med att avfallsströmmar kontamineras av varandra. Kvalitets- och säkerhetsaspekten av återvunnet material tas på stort allvar varför lagstiftningen idag skiljer på produkter som ska finnas på marknaden och avfallet som inte ska cirkulera på den. Kraven på produkter, hur de får användas och av vem skiljer sig markant åt från motsvarande krav som ställs på avfall och vi har därför separat lagstiftning för produkter och avfall.

Eftersom avfall enbart får hanteras av och säljas mellan begränsade aktörer i avfallskedjan medan råvaror och förädlade produkter/ämnen inte behöver beröras av samma restriktioner har en juridisk gråzon uppstått vid återvinning av avfall. För att en återvunnen råvara/återvunnet material ska få hanteras, förädlas eller säljas vidare utan restriktioner får dessa inte vara avfall längre.

Gråzonen uppstår härmed i frågorna ”Är den återvunna råvaran/materialet avfall eller är det en produkt?” och ”När upphörde den att vara avfall?”.

Lagstiftarnas lösning på gråzonen

Det givna svaret på frågorna ovan kan av många ses som att eftersom avfallet har genomgått en återvinningsprocess så har det automatiskt upphört att vara avfall och den återvunna råvaran ska därför kunna säljas och förädlas som vilken naturlig sådan som helst. Men det finns fler aspekter att ta hänsyn till för att säkerställa att marknaden kan ta emot återvunna produkter.

  • Eftersom miljö- och avfallslagstiftningen idag har som mål att förebygga uppkomsten av mer avfall så får en återvinningsprocess inte generera nya råvaror eller material som saknar användning eller marknadsbehov. Återvunna råvaror och material som inte har någon marknad eller efterfrågan riskerar därmed att enbart ge upphov till nytt avfall vilket vi idag vill förhindra. Två av kraven som lagstiftarna därför ställer på återvunna råvaror och material för att dessa ska få säljas vidare som icke-avfall är därför att de ska ha tydliga definierade användningsområden och att det ska finnas en marknad för och efterfrågan på de återvunna produkterna.
  • All nyproduktion av råvaror och material som ska förädlas eller säljas vidare behöver även leva upp till de krav som ställs enligt de produktlagstiftningar som de kommer beröras av när de säljs vidare. Detta gäller såklart även återvunna råvaror och material, och det ställs därför krav på att aktörer som återvinner avfallet har full insikt i vilken lagstiftning som gäller för deras nya produkter och att dessa krav uppfylls innan den introduceras till marknaden.
  • Lagstiftarna vill också förebygga att återvunna material och produktionen av dessa inte bidrar till mer belastning eller skada på människors hälsa och på miljön. För att det återvunna materialet ska kunna upphöra att vara avfall ska det därför också vara säkert för människors hälsa och miljön att producera, förädla och använda vilket är det sista kravet som lagstiftningen ställer på återvinningsprocessen.

End-of-waste i lagstiftningen

Dessa fyra nämnda krav är de som ska täppa till gråzonen mellan avfallslagstiftning och produktlagstiftningen och har numera samlats i termen end-of-waste. Kraven för att uppfylla end-of-waste, det vill säga när avfall upphör att vara avfall, har skrivits in i det EU-gemensamma Avfallsdirektivets (2008/98/EG) artikel 6 och har anpassats till svenska förhållanden i Miljöbalkens (1998:808) 15:e kapitel under § 9a.

För den cirkulära ekonomin innebär det att samtliga aktörer som återvinner material och råvaror ur avfall är skyldiga att säkerställa att deras produkter uppfyller lagkraven på end-of-waste så att avfall inte säljs vidare på marknaden till andra företag eller hamnar i konsumentledet.

Risker med att inte hantera end-of-waste

Att inte känna till de lagar och regler som gäller för en verksamhet och de produkter som tillverkas har aldrig accepterats som en ursäkt till att dessa inte följs.

Det finns idag ingen myndighet som ska godkänna om cirkulära produkter upphört vara avfall eller ej utan det är återvinningsproducentens ansvar att se till att detta stämmer. Anmälningsskyldighet råder för att rapportera till Naturvårdsverkets avfallsregister om hur mycket avfall som återvinns och upphört vara avfall men det är inte myndigheten som avgör om detta stämmer eller ej.

Tillsyn från kommuner och länsstyrelser sker idag, och den verksamhet som inte har gjort sin hemläxa kan bli ålagd att fortsätta hantera sina produkter som avfall och i värsta fall få upphöra med sin produktion om de inte säkerställer och bevisar att end-of-waste-kraven efterlevs.

Att ligga steget före och ha dokumentation på att samtliga krav på att återvunna produkter upphört vara avfall är säkerställda innan myndigheter utför tillsyn är därför en viktig strategi att agera efter för att minska riskerna att behöva stänga ned produktionen.

Så kan Sweco stötta inom end-of-waste

Den cirkulära ekonomin växer och för att svenska företag ska kunna producera nya cirkulära produkter blir det därför än viktigare att dessa skaffar kunskap om och säkerställer att End-of-waste-kraven i miljölagstiftningen följs. Det är när detta är på plats som det går att hävda att cirkulära produkter är mer hållbara och har en mindre påverkan på oss och miljön än de som produceras från jungfruligt material.

Sweco har under det senaste året hjälpt flera aktörer inom den cirkulära sektorn att vara proaktiva med sin end-of-waste-dokumentation och säkerställa att alla krav på end-of-waste uppfylls.

Vill du få koll på om ni uppfyller kraven för end-of-waste?