Beredskapshänsyn i samhällsplaneringen – från historiskt arv till aktuell nödvändighet

Totalförsvaret nämns allt oftare i det offentliga samtalet. Den säkerhetspolitiska utvecklingen och den återupptagna totalförsvarsplaneringen kräver ökad uppmärksamhet från hela samhället.

Beredskap är numera en prioriterad politisk fråga och innebär omställningar i samhället. En sådan omställning är att beredskapshänsyn nu tydligt behöver vägas in vid bygglov, tillstånd och beslut inom stadsplanering, nybyggnation, exploatering och infrastruktur.

När beredskapshänsyn blev en samhällsplaneringsfråga

Beredskapshänsyn i samhällsplaneringen är ingen ny fråga. Redan under efterkrigstidens byggboom uppmärksammades nya sårbarheter i det moderna samhället. Under 1970‑talet diskuterades frågan i försvarsbeslut och statliga utredningar, och 1985 fick dåvarande Totalförsvarets chefsnämnd (TCN) i uppdrag att ta fram en nationell vägledning, i vilken begreppet beredskapshänsyn i samhällsplaneringen (BIS) myntades.

1989 tog Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) fram en handlingsplan som pekade ut fyra centrala aspekter:

lokalisering till säkra platser,
anpassad utformning när säker lokalisering inte är möjlig,
utrustning utöver normal standard, samt
organisatoriska åtgärder där risker inte kan byggas bort.

Författningskrav kopplade till BIS kom dock senare.

Lagstiftning som fångar in beredskapshänsyn

1999 trädde Miljöbalken i kraft. I den finns bestämmelser om att mark- och vattenområden av betydelse för totalförsvaret ska skyddas. Detsamma gäller områden av riksintresse för totalförsvarets anläggningar. I Plan- och bygglagen från 2011 finns krav på samverkan mellan kommun och länsstyrelse i frågor som rör riksintressen. Vid planläggning och bygglov ska bebyggelse och infrastruktur utformas och placeras bland annat med hänsyn till skydd av befolkningen och minskade konsekvenser av stridshandlingar.

Beredskapshänsyn i ett modernt totalförsvar

De aspekter som identifierades av TCN och ÖCB redan på 1980-talet är fortfarande relevanta idag. BIS berör både civilt och militärt försvar. Det civila försvaret ska skydda befolkningen och upprätthålla samhällsviktiga funktioner, medan det militära försvaret ska kunna försvara Sverige och ta emot allierade militära styrkor. Samordning är avgörande, exempelvis för att undvika att militära mål placeras nära civila koncentrationer eller kritiska samhällsfunktioner och för att utrymning och militära transporter ska kunna fungera parallellt.

Beredskap i den fysiska samhällsplaneringen är en komplex fråga

Beredskapshänsyn behöver åter bli en konkret del av den fysiska planeringen. Dessa kräver tvärdisciplinära angreppssätt där civilt och militärt försvar behöver samverka kring allt från arkitektur, stadsplanering, infrastruktur och teknik till säkerhet. Ur såväl samhällsekonomiskt som beredskapsmässigt perspektiv är det avgörande att beredskapshänsyn integreras tidigt i plan- och byggprocesser.

Med Swecos samlade kompetens inom samhällsplanering, risk- och sårbarhetsanalys, fortifikatoriskt skydd, säkerhetsskydd, arkitektur, infrastruktur, miljöprövning och tillståndsprocesser kan BIS integreras i översiktsplaner, detaljplaner, bygglov och större exploateringar. Swecos erfarenhet av riksintressen, kritisk infrastruktur och komplex samverkan med myndigheter är särskilt värdefull.

Praktiska rekommendationer för samhällsplanering med beredskapshänsyn

Planera för hela hotskalan och inkludera krigshandlingar i scenarier. Utrymning, framkomlighet och försörjning måste fungera även under extrema förhållanden.
Säkerställ tydliga processer och dokumentation för spårbara beslut och effektiv dialog mellan olika aktörer.
Integrera BIS tidigt i översiktsplanering och tidiga utredningsskeden för ökad kostnadseffektivitet och handlingsfrihet.
Analysera lokalisering, utformning, utrustning och organisation samt pröva samutnyttjande mellan civila och militära intressen.
Tänk på att viss information kan omfattas av försvarssekretess och säkerhetsskydd.

Beredskap som en självklar del av framtidens samhällsbyggande

Avslutningsvis bör beredskapshänsyn i samhällsplaneringen inte ses som ett sidospår, utan bör tvärt om vara en nödvändig del av ett modernt, resilient och långsiktigt hållbart samhällsbyggande – för vardagen såväl som när samhället utsätts för svåra påfrestningar.