Social och estetisk hållbarhet i stadens mellanrum

Nyligen debatterades arkitektur och stadsbyggnad i Expressen och Dagens Nyheter, i och med en ordväxling mellan radioprofilen Eric Schüldt och arkitekten Ola Andersson.

Det hela börjar med att Schüldt promenerar i Lärkstan i Stockholm och reflekterar över den förlorade skönheten i dagens byggnadskonst. ”Om det vore möjligt skulle jag kalla mig konservativ, för jag tror inte längre på det moderna projektet”, säger Schüldt. ”Gärna ja till de förtrycktas frigörelse, rättigheter och jämlikhet. Men nej till historielösheten och det likriktade.” Schüldt tar alltså ställning mot modernism och betong, till och med den som utformats av stjärnarkitekten Gert Wingårdh i Liljevalchs tillbyggnad. Andersson replikerar genom att påpeka hur varje byggnadskultur präglas av sin tids samhällsordning och ekonomiska system. Att klandra dagens arkitekter för att de inte ritar hus som de i Lärkstan är att likställa med kritik mot författare som inte skriver som Selma Lagerlöf eller August Strindberg.

Degrowth utmanar ideologin om ekonomisk tillväxt

Men läser man den första Expressen-artikeln framstår Eric Schüldt snarare som radikal än konservativ. Han önskar sig ett stopp på ohämmad tillväxt, storskalighet och resursslöseri. Filosofin har ett namn: degrowth, på svenska nerväxt. Enligt Umeå Universitet utmanar nerväxt ideologin om ekonomisk tillväxt och söker djupa omvandlingar. Även om termen nerväxt kan antyda nedgång och faktiskt omfattar avvikelser från materialistiska strävanden, är kärnan i nerväxt tillväxt i solidaritet, social rättvisa och omsorg.

Schüldt ser något universellt i Lärkstan som inte efterfrågas idag: en detaljering och hantverksskicklighet som bidrar till harmoniska stadsrum, arkitektur och landskap som följer terrängen, dekoration och handgjorda material som tål att åldras. Han nämner William Morris som en förebild: den konstnärliga brittiska arkitekten som startade Arts-and-Crafts-rörelsen, med en rättvis fördelningspolitik och vackrare vardagsvara på programmet. Många inom rörelsen kallade sig socialister. Det finns flera paralleller till nerväxt, eftersom även Arts-and-Crafts var en reaktion mot snabba förändringar inom industriell tillverkning som påverkade det ekonomiska systemet på djupet.

En social mötesplats för tonåringar i Helsingborg. Foto: Karin Ivarsson

Estetisk hållbarhet nästa trend

Efter ekologisk hållbarhet hamnade social hållbarhet på samhällsagendan – med rätta, eftersom vi inte kan ställa om utan rättvisa och jämlikhet. Nu vaknar nästa hållbarhetstrend: den som handlar om estetik. Diskussionen om ”klassisk arkitektur”, ofta förknippad med Arkitekturupproret, råkar nämligen sammanfalla med vår ohållbara livsstil. Estetisk hållbarhet debatteras alltmer av arkitekter för att reda ut begreppen kring beständighet och gestaltad livsmiljö i den gröna omställningen.

Det är inte många som har råd att bo i Lärkstan, men alla kan ta tunnelbanan dit och gå helt gratis på gatorna. Både kollektivtrafiken och de rum som skapas mellan husen är ett slags allmänna egendomar, och deras utformning hör till stadsbyggnadskonstens funktioner. Plan-, hus- och landskapsarkitekter som arbetar nära varandra och byggherren från ett tidigt skede kan åstadkomma dagens Lärkstäder om de ges chansen. Nya stadsdelar präglas förstås av sin tid i form och stil, men hållbara material, ansvarsfull produktion och en omsorg om detaljer kan genomsyra ett verk eller en miljö även idag om det får kosta och ta tid. Arkitekter står i frontlinjen och tar på många olika sätt ansvar för omställningen till ett fossilfritt samhälle (läs mer i länkarna nedan). Yrkesskicklighet, konstnärlighet och djup kunskap om platser och material är inte något som har förlorats för alltid, kompetensen finns på varje arkitektkontor och är ofta avgörande för alla hållbarhetsparametrar, inklusive den estetiska.

Estetisk och social hållbarhet i stadens mellanrum

Sist men inte minst så ska stadens mellanrum inte bara vara sköna, utan även trygga, tillgängliga och trivsamma för alla. På torg och gågator, i parker och naturområden möts vi, speglar oss i varandra och delar information om den nödvändiga omställningen till cirkulära städer. Kanske är radioprofilen ett språkrör för en utbredd längtan i samhället efter större hållbarhet på alla nivåer.