En arkitekts kärleksbrev till tunnelbanan

Den finns alltid där när vi behöver den och hjälper oss att nå våra mål. Så gott som alla tider på dygnet och året har vi tillgång till dess service och vackra offentliga rum. Det här är ett kärleksbrev till Stockholms tunnelbana.

Kära tunnelbana! Jag kanske tar dig för given. Men det är lätt hänt med någon som aldrig gör dig besviken. Det handlar inte bara om din pålitlighet som färdmedel, utan om mina sinnen och mänskliga behov. Du ger mig närhet och värme, konstnärliga upplevelser och trygga rum medan jag förflyttar mig dit jag ska.

Alla är välkomna i tunnelbanan

I Stockholms tunnelbana är alla välkomna att ta sig ner till underjorden, där vi blir vindskyddade och vägledda till rätt linje. Några minuter senare kliver vi av på en annan plats, eller mycket senare, om vi har åkt långt och nått en avlägsen del av staden. 46 minuter tar det från Ropsten till Norsborg – cirka 40 kilometers spårlängd. Från Thorildsplan till Medborgarplatsen, där min kollega och jag går och simmar, är det bara en kvart.

Ända sedan jag var liten och växte upp i Bagarmossen, har tunnelbanan varit en del av mitt liv. Den har tagit mig till skolan på Östermalm, till kompisar på andra sidan stan, till mormor och till jobbet, till civilisationen och centralstationen. Se upp för dörrarna, dörrarna stängs. Sliding doors – han står kvar på perrongen och jag är på väg någon annanstans.

Fossilfritt och smidigt

I rusningstid går trettio tunnelbanetåg åt varje håll över Skanstullsbron mellan stationerna Skanstull och Gullmarsplan. Om tågen ersattes av bussar, skulle ca 450 bussar behövas, det vill säga en buss var 8:e sekund. Om ovanstående istället skulle ersättas av bilar, skulle trettiotre körfält bredvid varandra i vardera riktningen krävas.

Vi är människor i alla olika åldrar med skiftande erfarenheter från uppväxtmiljöer i hela världen som reser under jorden varje dag, fossilfritt och smidigt i stadens blodomlopp. Många metropoler har tunnelbana, men i Sverige finns den bara här i Stockholm. Och som den har förändrats sedan vi möttes första gången. Utomhusplattformar, trumpetstationer, rulltrappor, högkapacitetshissar och det bästa av allt – konsten.

Världens längsta konstutställning

Stockholms tunnelbana är ju faktiskt känd som världens längsta konstutställning. Mer än 150 konstnärer har förvandlat station för station längs det elva mil långa nätet. Det är svårt att välja en favorit. Jag älskar Tekniska Högskolan och dess verk sedan skoltiden, liksom perrongerna utomhus på Grön linje från barndomens resor till och från Bagarmossen. Jag inspireras av Siri Derkerts betongkonst på Östermalmstorg, av klinker och mosaik i verken på Hornstull, Karlaplan och T-centralen. Det finns en taktilitet i alla material som ögat uppfattar både i farten och vid väntan.

Tunnelbanan är alltid i takt med tiden

Snart byggs de nya stationerna på Blå linje till Nacka och Söderort. Sedan är det dags för en helt ny linje mellan Fridhemsplan och Älvsjö. Jag arbetar sedan flera år med utredningar och gestaltningsprogram för båda. Samarbetet mellan våra beställare på Region Stockholm, tekniker, arkitekter och konstnärer är imponerande och roligt på så många sätt. En mängd nya bostäder byggs i anslutning till stationerna. Kära tunnelbana – du förändras och anpassas till invånarnas behov, alltid i takt med tiden. Vi ses snart igen!